Tove Kluge

Sen när jag kom hem hade Vidar tagit med sig min klänning hem, så jag har pysslat med att fixa hakarna i ryggen. Nu ska den bara läggas upp, sen är den klar. J Yeay! 

Jag red ju för ett år sedan, och hade egen ponny i Fem år. Den första ponnyn jag hade var en arab som hette Presley. Han var grymt rolig första ponny, men vill inte hoppa, så vi sålde honom till Sandra i Allingsås där han blev Gymkhana ponny! Och en av Sveriges bästa också, han är med i Sveriges landslag och har gått EM med mera! Den ni! 

Presley in action

Men nu är det inte Presley som jag söker, jag har god kontakt med Sandra. Jag skulle vilja prata med ägaren till Celtic Magic. Jag vet att en tjej från Eriksmåla RF har ridit henne på en tävling, och jag vill nu ha en mailadress till henne! Jag har lagt upp en notis på deras hemsida, och sa att jag skulle lägga upp en bild på henne.

Celtic Magic (Känner ni igen henne?)

Vidar har frisknat till lite, och vi har varit ute i Ryd lite i helgen. Idag var hans mormor där och hälsade på, och hon ska hjälpa mig att sy min klänning till Lajvet om en månad. jag har själv sytt en mantel som jag jobbar på att få klar. En klänning känns dock som ett stor projekt så därför fixade jag lite hjälp. Min klänning blir ursnygg, jag väntar bara på att Vidar ska ta med sig den til stan, för jag ska fålla den och sätta i hakar i ryggen. Det ska bli roligt att få det gjort. Då har jag alla kläder till lajvet, och det ska bli skönt att ha gjort. En annan sak som gör att man kan slappna av...

Jag ska nog köpa mig en läderjacka. tycker de är übersnygga, men hittar ingen.. något tips?

jag har även en annan allmän fråga; har någon handlat på Asos.com? jag har hittat en ursnygg väska jag skulle vilja köpa, men är lite fegis.. Men visst är väskan snygg?

Vidar blev sjuk igår. De suger, för han är så otäck när han är sjuk. Min älskling tillhör den skara som aldrig gnäller (tillskillnad från… mig…) och när han typ fryser i bilen när jag har på högsta värme och sätesvärme så blir jag orolig. Sedan stupade han i säng, kokhet och trött. Vi somnade ganska tidigt, för jag skulle upp och jobba. Halva natten satt jag vaken för att jag var orolig för Vidars skull, men jag hade sällskap av boken Fallet Avslutat av Michael Connelly. Jag älskar hans böcker om inspektör Bosch, men de hade inte behövt vara så förbannat läskiga. Jag blir alltid helt övertygad om att det står något utanför vår dörr, och jag lyssnar verkligen efter ljud. Det blir ju verkligen inte bättre av att Vidar har feberdrömmar och yrar bredvid mig. Helt plötsligt ber han att jag ska säja till Ölänningarna att de ska gå, för han vill inte ha så många i hans hus… (?) Hjälp liksom? Som tur var så erbjöd sig ett av barnen på jobbet att han kunde sova hos mig så jag slapp vara rädd… Jag var tvungen att tacka nej till det erbjudandet, det var det bästa faktiskt…

I vilket fall så sov jag inte mycket på natten, både orolig och rädd. Jag åkte tidigt till jobbet med mamma och jobbade med sexåringarna, de är så söta! En av dem ska ha stor eloge! I går hade tre pojkar gjort en dum sak, och lärarna hade pratat med pojkarna och sagt att det var fel, och en av dem hade gått hem och haft ont i magen. Idag på samling hade han ritat en teckning, och förklarade för alla andra som inte visste vad han gjort och han förklarade att det var fel. Så modigt att klara av det! Eloge till honom!

En annan flicka hittade en guldtia i gruset, och den kom hon till mig med. Jag föreslog att hon skulle köpa godis på lördag (jag är ingen super lärare), men hon sa att hon ville att jag skulle ta den och ge dem till ”Barnen med Cancer”. Så gulligt, barnen hade ju sprungit Skoljoggen till BarnCancerfondens ära. De är så fina, de små barnen…

Nu ser jag på Simpsons The Movie, och jag ska snart lägga mig. Pallar bara inte riktigt att lägga mig, känner mig lika rädd ikväll som i går kväll och Vidar är nästan lika sjuk…

Snart ska jag sova, och sova länge i morgon. Staden någon?

Btw, jag älskar verkligen Simpson...

Jag älskar verkligen Simpson.. Speciellt detta citat;

Mayor Quimby; To make sure this wall its completely idiot-proof… Cletus!

Cletus: Yes’um?

Mayor Quimby; Try to dump something in the lake.  

Cletus: Okay

Tries to go to the lake to dump a possum but keeps hitting the wall.

Cletus: I can’t. I – I simply can’t…

Jaa, nu har det verkliga sambolivet rullat igång och det är ganska tråkigt. Jag och min älskling var ju iväg i helgen och när vi kom hem upptäckte vi i vilket skick vi lämnat lägenheten. Detta liknade en lägenhet hämtad från Tjernobyl, efter katastrofen (dammråttorna hade faktiskt fjorton armar och två huvuden…)…

Dock var vi allt för trötta för att göra något åt det, så efter en dusch gick vi och lade oss och sov en stund. En stund blev 16 timmar och vi vaknade, pigga och utvilade klockan kvart i 8. Inget jobb för någon av oss, så vi började städa lite och så.

Jag ska nog laga mat nu, för det verkar som om Vidar putsar sin rustning (Eh, welcome to the middleages…) och ganska snart ska vi åka till en tygaffär för att handla tyg… J Nice…

L8er, Aligator… 

I helgen har det varit full gång med Pegas. Pegas är den lajvföreningen jag så snällt blev intryckt i och de är sjukt roliga hela bunten! Vi i Pegas, eller några av oss åkte i helgen till Gudahagen i Näsum (typ Bromölla) för att vara med på Gudahagens Vikingamarknad. Där skulle vi vara utklädda, sprida lite vikingaanda, hålla i en vikingaskola för små barn och ansvara för en prova på yxkastning och pilskjutning.

Men supersnälla som vi är (eller Pegas styrelse egentligen), så tog vi med oss massor av tält som vi lånade ut till folk. Ett stort gammalt kirurgtält från typ innan första världskriget (Dragkedja existerade inte på detta tält), en paviljong, ett stort tält till brödbak och så ett för att ha vikingaskolan i. På fredagskvällen åkte vi hem till Fredde i Karlshamn och fick sova där efter god mat (pizza och kebab) och tidigt på morgonen vaknade vi och drog oss iväg till Gudahagen. Det var jag, Vidar, Isak, Fredde, Kian, Jonte (my brother), Michaela (inte min svägerska) och lilla Ulle.

Efter lite om och men (och tyg) började jag gå runt och göra i ordning lite med vikingaskolan. Egentligen gick jag efter Jonte och Isak och lyfte upp barnaspillrorna de lämnade efter sig. De verkade inte riktigt förstå att treåringar är lite försmå för att leka på en stock med stora kuddar som man ska slå ner varandra med… Så går det när man låter stora barn ta hand om små barn…

På kvällen sen hade Pegas en Eldshow för de som var på det stora Gillet, och vi började gå ner från Gudahagen med tända facklor och tidsenliga musikanter. När vi kom ner började showen och vi var grymma (min teknik när det gäller att släcka eld är fantastisk…). Det blev inga fel och showen lyftes upp av musikanterna som spelade sjukt bra musik och av Zack, en kille som varit gycklare sedan 19 år tillbaka! Det var grymt. Här är lite bilder från en annan eldshow, så ni kan få en ide om hur det såg ut…

Brinnande Svärd (Fredde och Basse) Foto; Tove 

Hopprep, (Isak, Basse och Fredde) Foto: Tove 

Grejen var att det var inte förens senare som den riktiga (okontrollerade) Eldshowen började. Det hade varit ett Gille efter vår show, men jag var så sjukt trött att jag gick och la mig och sov i vårt kalla tält. På gillet bjöds det mat och mjöd (ungefär som öl), och folk blev rätt så överförfriskade. Ett par timmar efter att jag somnat (och ett par ölburkar senare) kom Vidar, Isak och Fredde och lade sig hos mig. Eller bara Vidar, de andra sov vid sidan om…

Ett tag senare, vem vet hur länge det var, rusar Zack in i vårt tält och ropar

”Eh, ert stora tält brinner!”

 ”Ursäkta!?” tänker vi, och Fredde, Isak och jag springer upp till kullen där tältet stod. Det var helt nedbrunnet till marken och det låg och pyrde lite grand. Zack förklarar sin visa;

Han hade sovit i sin parkerade minibuss en bit bort och hel plötsligt hört att någon skrek. Med tanke på hur många fulla det var på gillet, tänkte han att det var någon som härjade i tältet. Då hörde han hur någon skrek igen, och han kikade ut. Då fick han se att det brann på taket på tältet och han rusade in. Väl inne släpade han ut en kille och sedan sprang han ner till oss i tältet. När vi väl var uppe var i princip hela tältet nerbrunnet… Allt hade gått på knappt 10 minuter…

Vi ringer SOS, som kommer med brandbilar och en ambulans. De tar med sig den stackars killen från tältet (han är okej), och en stund senare går vi och lägger oss och sover… Fast vi glömde att släcka vårt ljus i vårt tält…

Idag har jag jobbat igen, känns faktiskt inte som om jag gör annat. Idag var jag iof inte dagisfröken, förskolefröken eller mellanstadiefröken utan mattant. Ännu en prick i CV:t så att säga. 

Jag kom dit klockan halv åtta och var lite som en zombie då. Fick börja med att hacka grönsaker, och jag hann med två salladshuvuden, fem tomater, en gurka och sex morötter innan jag skar mig så blodet sprutade. Och det sprutade inte lite. Men klok och lugn som jag är la jag tummen under rinnande vatten och väntade en stund tills jag gick ut till Tommy, som är köksansvarig.

”Tommy, jag har skurit mig…” piper jag fram, för lite pinsamt är det (speciellt när en lärare precis innan skämtat om att jag är för liten för att hantera stora knivar, och Tommy då försvarade mig...), och när Tommy får se på mitt finger blir han helt vit i ansiktet, skriker till och går där ifrån. Lite förvånad blev jag. Efter en liten stund kom han tillbaka med plåster och blåa plasthandskar och förklarade lite generat att han inte tålde att se blod. Jag höll ju med högerhanden om vänster tumme och hela min högerhand var blodig, så det måste sätt ut som om jag hade skurit av mig halva handen. Det är rätt konstigt egentligen, borde inte en kock tåla lite blod? Hur ska han annars hantera en blodig stek liksom? Haha, kanske inte är helt samma sak ändå…

En liten stund innan nio går jag in till Tommy för att få nya arbetsuppgifter och det får jag. Så nämner Tommy att det ska vara brandlarm. Jag drabbas av lite panik, jag hatar nämligen brandlarm efter en dålig erfarenhet av det som tioåring. Men jag måste ju vara lugn, jag är ju ”vuxen” och det förklarar Tommy noga för mig. 8.49 börjar det tjuta som faaen och jag går sakta och vuxet ut igenom nödutgången och hör barn skrika och springa men jag är luuugn och trygg… Jag kommer ner till flaggstången och allt är frid och fröjd. Bara en sjuåring gråter, så allt gick bra. Så går jag in igen i spetsen för 6-7åringarna som jag varit fröken hos tidigare. Och brandlarmet tjuter fortfarande. Då drabbas jag av panik och springer igenom barnen ut mot dörren. Barnen förstår ingenting, men springer efter mig och skriker att ”Det brinner.” Jag nästan kastar mig om halsen på min mamma av rädsla och säger att brandlarmet går. Och just som jag sagt det så slutar det… Mamma tar med sig sina barn in i sina rum igen, och jag står kvar och väntar lite. Då kommer det en liten sexåring fram till mig och tar mig i handen.

”Du behöver inte vara rädd”, försäkrar han mig. ”Du kan gå med mig in…”

Yes, så lugn och trygg och vuxen var jag att en sexåring fick rädda mig från brandlarmet… Yeah… 

Jag brukar väldigt sällan höja folk till skyarna (om jag inte känner dem och gillar dem) och jag har inga idoler, men nu är det rätt nära. Jag gillar att sitta avslappnat på min dator och sitta på olika hemsidor. Jag gillar att läsa om Kenza och Blondinbella, och helt ärligt är jag lite avundsjuk på dem, att de får betalt för att göra något så roligt. De är för de mesta ett roligt tidsfördriv, även om de ibland tar upp lite roliga saker.

För dem som inte följer Blondinbella, kan jag ju berätta för er att hon ska komma ut med en klädkollektion som är helt ekologisk. Detta gillar jag. Jag tycker att det är viktigt att värna om miljön (även om jag inte är överdriven i mitt tyckande). Nu skriver Blondinbella att hon eventuellt ska visa upp sin kollektion på Stockholms modevecka, och att hon då inte vill ha trådsmala modeller!

Hallelujah! Jag har alltid önskat att någon designer skulle vara så radikal att de bojkottade alla pinnar. Designar man bara för att visa upp eller designar man för att personer ska bära dem? Jag tycker att Blondinbellas initiativ är helt underbart! 

I dag var jag på förskolan igen, och det var roligt. Jag jobbade till fem och kom nyss innanför dörren. Jag är rätt trött, och inte blev det bättre av att mamma (trots att hon lovat) inte kom och hämtade mig så jag fick sätta mig på bussen. Och helt ärligt, redan vid Amiralen var jag spyfärdig och kände mig helt sjuk i magen. Hata bilsjukhet alltså. Men jag höll ut. Visserligen fick jag gå av två stationer tidigare, för jag stod helt enkelt inte ut. Men det gjorde att jag kunde köpa en cola som jag nu ska kura magen med. Coca cola utan kolsyra is the shit när man är magsjuk. Har jag hört…

Det var roligt att jobba idag, Mamma var där och hälsade på och jobbade lite. Hon introducerade mig i sandlådan och vips hade jag fyra små söta barn på mig som byggde kakor, (en av dem var en av mina bästisars systerson. Kan inte avslöja vad han heter, men alla som känner mig vet vem det är...) Vi bakade många sandkakor, hade födelsedagskalas och sjöng lite. Även om det inte alltid gick så bra för mig, mina sandkakor fastnar av en konstig anledning i formen och vill inte komma ut… Något tips på det?

Jag lyckades att ta mig igenom dagen med endast två tabbar, Wonderful! Först skulle jag hjälpa ett barn att spänna sina kardborreband på skorna, och så när jag gjort det sprang han lycklig iväg. Jag var sjukt nöjd med mig själv eftersom han inte grät och för att han faktiskt frågat mig om hjälp (En annan fröken hade dvs inte tryckt ner honom i mitt knä…) så kommer det fram en ”obeservationstant” (Tant som observerar barn) och väldigt snällt frågar hon mig och Hubbe verkligen hade skorna på rätt fot.

Rätt fot? Vadå rätt fot?

Jag tittar ner på Hubbes små fötter och visst har han vänsterskon på högerfoten och högerskon på vänsterfoten. Oj…

Senare i sandlådan sitter jag på en liten låda och bakar sandkakor. En liten flicka som vi kallar Sandra hämtar en pall som hon kan sitta på vid bordet där vi är. Sedan går hon för att hämta en spade, och lämnar då sin pall öppen för andra. En chans som Lisa tar fort som attan… Så kommer Sandra tillbaka och blir jätte ledsen för att Lisa tagit hennes stol. Så jag säger, med snäll röst;

Lisa, nu får du flytta dig för att Sandra satt faktiskt där…

Lisa tittar snällt på mig och sen flyttar hon sig utan att gnälla. Sandra torkar tårarna och sätter sig bredvid mig. Så sjukt nöjd vad jag med mig själv (även denna gång) och tänker att den situationen löste jag bra. Så säger lilla Sandra, helt appropå;

Hon heter faktiskt Kajsa…

Jaha… jaja, jag kan inte allt. Kanske är jag inte den bästa dagisfröken ändå… 

Idag jobbade jag på Bastasjö Förskola som vikarie. Det var roligt tyckte jag, alla barnen är så söta. Men dagen har inte varit mega snäll mot mig. 

Det började med att jag ställt klockan fel. Istället för att klockan var 6.30 när den pep var den 7.30, men jag vaknade av att mamma ringer fem i sju och ska hämta mig för att köra mig till jobbet. Jag flyger upp, svär en stund och kastar på mig lite kläder medan Didde gör frukost till mig (så snällt…). Sedan är jag iväg. Lämnar av mamma vid Montessori och sticker vidare till Bastasjö, och tack vare min försovning är jag nu fem minuter försenad. Jag sliter åt mig min stora vinterjacka och täckbrallor, för vi ska tydligen vara ute idag, och så skyndar jag vidare. Till råga på allt hittar jag inte så bra, men jag följer min instinkt och springer in på gården och så in i ett hörn där jag ser en dörr.

Nehe… ingen ingång här inte…

Så ser jag en pappa komma gående. Lalala, jag är inte vilse, jag bara… hm håller på med min telefon och tappar mina byxor, inneskor och jacka. Hm…

Pappan tittar lite förstående på mig och skrattar säkert inom sig. Han går runt hörnet där jag står och försvinner.

Ah ha! Dörren! Så pinsam är ju inte situationen, jag skulle ju precis kolla runt hörnet…

Jag kommer in, klarar av min dag utan missöden och kommer hem. Jag äter mat (som Didde lagat) och så går jag och lägger mig och sover. Det är så skönt.

Jag tror jag ska sova lite till… 

jaha, nu har sambon kommit hem, men märke han något? Jag har ju spenderat mesta delen av dagen med att plocka i lägenheten, damsuga, göra den lite personlig och så vidare, men han var så hungrig att han lagade mat (i och för sig till oss båda) och sen gick han och la sig och sov. Sömntuta…

Så nu sitter jag här och väntar på mitt linnetyg ska bli klart i maskinen. Jag ska nämligen sy mig en linnesärk (tror jag) och linne måste ju tvättas innan man syr eftersom det krymper… Segt som tuggummi, men vad gör man…

Senare ska jag och Vidar åka till Maxi tror jag, för vi har nästan ingen mat alls. Dessutom måste vi köpa ett lass med mjölkpaket, för Vidar konsumerar drygt en och en halv liter om dagen. Sen att jag dricker drygt en halv liter gör att vi är uppe i två liter om dagen… Sjukt mycket… Men vi får starka ben av allt kalcium i alla fall!

Nu ska jag gå och ta mitt tyg, för nu tror jag det var 17 minuter sen jag var där… J

Igår blev jag sambo, och lite får man tacka min pappa. Det hela är egentligen en mycket tragisk historia, dvs mina föräldrar skiljde sig och min pappa skaffade sig en lägenhet. Sedan fick vi reda på att han till råga på allt varit otrogen och hade en ny kvinna. Denna nya kvinna och min far bor därför nu i Köpenhamn, och han har en ensam liten lägenhet kvar i här i Karlskrona. 

Först tänkte Jonte (min eminente tvillingbror) och jag att vi skulle ha lägenheten som Party Palace (you got it), men sen kom jag och min pojkvän på en helt annan idé. Vi är ju grymt förälskade i varandra och vill jätte gärna bo ihop eftersom vi vill vara med varandra hela tiden. Dock, känns det ganska meningslöst att köpa en lägenhet, vem vet vad vi vill göra om typ ett halvår? Ett år? 

Så kom pappa på den fina idén att vi kunde bo i hans lägenhet tills uppsägningstiden tar slut. Det är ca två månader kvar på den tiden, så jag och Vidar kommer njuta av att bo här tillsammans, ensamma utan syskon (och FÖRÄLDRAR!) 

Så igår lagade vi vår första måltid i köket, Spagetthi Carbonara, typ världens godaste spagetthi rätt! Den har dessutom blivit vår signaturrätt eftersom vi lagar den mest hela tiden... Det var jätte mysigt! Sen såg vi på Indiana Jones and the Temple of Doom. Den är liksom inte lika bra som den första Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark. Det är något visst med alla ormarna där i Arkenrummet… Hu, den gav mig mardrömmar när jag hyrde den med min mamma för ett par dagar sen…

Under filmens gång fick jag förklara varför Harrison Ford är så übersnygg som han är. Det är ungefär som att förklara varför himlen är blå; det bara är så! Harrison Ford bara är snygg. No Question about it!

Jao jao, nu ska jag fortsätta städa lite. Fick just ett samtal från Snuttegull som sa att han var på väg hem nu… måste hinna städa lite till och nu har jag bara tio minuter på mig! HJÄLP!

Igår lördags var jag och min vän Josefine på stan. Det var jätteroligt, men hon är nog en liten shoppingjavul som drar ner mig i shoppinghelvetet (precis som alla andra shoppaholics)! Josse hade bestämt sig att hon hade en lön som hon ville bli av med, och behövde en shoppingassistent. Shoppingassitenter finner man i olika sorters shoppare. Låt mig förklara.

I grunden finns det två och en halv stycken sorters shoppare  och det är den manliga shopparen, Den kvinnliga shopparen och den humöriga shopparen. Den manliga shopparen går in i affären, tar sina strumpor och betalar; allt på under fem minuter. Den kvinnliga shopparen tar sina strumpor, plus tre klänningar, två par byxor, två skärp (olika färger till olika kläder), fyra toppar och tre koftor. Allt ska provas, tänkas igenom och antingen kasseras eller gå till kassan med. Sedan finns det den som är lite humörig, med rätt känsla kan de vara den manliga och nästa gång är de den kvinnliga.

Josefin är den typiska kvinnliga shopparen, allt ska tänkas igenom; Ser jag tjock ut i den här? Får jag stor rumpa i den här? och så vidare... Och det behöver mig hon mig till. Ja Josefine, du ser tjock ut i den. Ja, du får ganska stor rumpa i den klänningen, men storrutigt brukar göra att det ser så ut...

Det resulterade i att Josse köpte massor av kläder, och jag köpte en blå kofta och en vit kofta, och ett par röda strumpbyxor (som Josse totalt tvingade mig till... )

Så gick vi vidare till H&M för jag skulle ha lite linnen, och jag hittade ett svart, ett grönt (?) och ett rött. När jag tog det röda fick Josse damp och sa att det kunde jag inte köpa för det var ingen fin färg?

Jävla klädNazist, det är ju samma färg som strumpbyxorna som var så snygga!?  

Då fick Josse kapitulera som Napoleon på Waterloo (hahaha) och jag köpte det med. Då köpte jag också en röd liten kofta, och därmed var mina köp slut. Josse han med att köpa ett par skor också...

Tack Josefine för en rolig dag... :D

I torsdags gnällde jag om att Vidar var borta, och jag kan ju berätta att jag hittade hunden, men jag hade också hunnit bli jävulskt irriterad på honom. Han har en tendens att inte ladda sin telefon, vilket gör att man inte kan få tag i honom om han blir sen. Jag avskyr det här och berättar det för honom när han gör så...

Så i torsdags satt jag och väntade en och en halv timme på honom i vår lägenhet, och så jag tog mitt pick och pack och gick till mamma. När jag gått ungefär 20 meter, vem möter jag då...?
Jo, Didde som kommer gående och ser jätteglad ut. Själv ser jag ut som ett litet åskmoln, vilket Vidar ser så slänger han ur sig; Korna rymde!

KORNA RYMDE?

Varför måste han alltid spela Bondekortet vilket gör att jag framstår som världens sämsta flickvän eftersom jag surar för något som han inte kan hjälpa... suck...

Men jag älskar honom ändå. Men kom igen, vilket kort kan matcha det? Det skulle ju vara "gången i månaden" kortet, men det fungerar ju bara som en anledning till att man är bitchig, och det är inte ens en bra anledning...

"Levande rollspel eller lajv (från engelska live, live role-playing, även LARP av Live Action Role-Playing) är en teaterliknande hobbyverksamhet som har uppstått ur rollspelshobbyn men som numera är en fristående hobby.

I levande rollspel försöker varje deltagare åskådliggöra en påhittad person, kallad rollperson, roll eller karaktär, i tal och uppförande. Levande rollspel skiljer sig från vanligt rollspel (bordsrollspel) genom att man använder rekvisita och fysiskt agerar vad rollpersonen gör, och från exempelvis improvisationsteater genom att agerandet normalt sker utan publik."

Detta underbara sätt att få utlopp för sin kreativitet håller min kära älskling på med... Löjligt säger vissa. Jag tror att alla tjejer innerst inne vill bli räddade av en kille i rustning (vilket, tack vare vidars intressen, händer mig lite då och då...) Men i vilket fall, jag har ju ett litet historie intresse som här och nu kan komma ut. Så jag är just nu i full gång och försöker få ihop en klänning, en mantel och massa andra saker. Detta ska bli ur roligt tycker jag... Kom igen, följ med jag måste ha en kammarjungfru med mig?