Förskolan, igen...
I dag var jag på förskolan igen, och det var roligt. Jag jobbade till fem och kom nyss innanför dörren. Jag är rätt trött, och inte blev det bättre av att mamma (trots att hon lovat) inte kom och hämtade mig så jag fick sätta mig på bussen. Och helt ärligt, redan vid Amiralen var jag spyfärdig och kände mig helt sjuk i magen. Hata bilsjukhet alltså. Men jag höll ut. Visserligen fick jag gå av två stationer tidigare, för jag stod helt enkelt inte ut. Men det gjorde att jag kunde köpa en cola som jag nu ska kura magen med. Coca cola utan kolsyra is the shit när man är magsjuk. Har jag hört…
Det var roligt att jobba idag, Mamma var där och hälsade på och jobbade lite. Hon introducerade mig i sandlådan och vips hade jag fyra små söta barn på mig som byggde kakor, (en av dem var en av mina bästisars systerson. Kan inte avslöja vad han heter, men alla som känner mig vet vem det är...) Vi bakade många sandkakor, hade födelsedagskalas och sjöng lite. Även om det inte alltid gick så bra för mig, mina sandkakor fastnar av en konstig anledning i formen och vill inte komma ut… Något tips på det?
Jag lyckades att ta mig igenom dagen med endast två tabbar, Wonderful! Först skulle jag hjälpa ett barn att spänna sina kardborreband på skorna, och så när jag gjort det sprang han lycklig iväg. Jag var sjukt nöjd med mig själv eftersom han inte grät och för att han faktiskt frågat mig om hjälp (En annan fröken hade dvs inte tryckt ner honom i mitt knä…) så kommer det fram en ”obeservationstant” (Tant som observerar barn) och väldigt snällt frågar hon mig och Hubbe verkligen hade skorna på rätt fot.
Rätt fot? Vadå rätt fot?
Jag tittar ner på Hubbes små fötter och visst har han vänsterskon på högerfoten och högerskon på vänsterfoten. Oj…
Senare i sandlådan sitter jag på en liten låda och bakar sandkakor. En liten flicka som vi kallar Sandra hämtar en pall som hon kan sitta på vid bordet där vi är. Sedan går hon för att hämta en spade, och lämnar då sin pall öppen för andra. En chans som Lisa tar fort som attan… Så kommer Sandra tillbaka och blir jätte ledsen för att Lisa tagit hennes stol. Så jag säger, med snäll röst;
Lisa, nu får du flytta dig för att Sandra satt faktiskt där…
Lisa tittar snällt på mig och sen flyttar hon sig utan att gnälla. Sandra torkar tårarna och sätter sig bredvid mig. Så sjukt nöjd vad jag med mig själv (även denna gång) och tänker att den situationen löste jag bra. Så säger lilla Sandra, helt appropå;
Hon heter faktiskt Kajsa…
Jaha… jaja, jag kan inte allt. Kanske är jag inte den bästa dagisfröken ändå…
