En halv tumme..
Idag har jag jobbat igen, känns faktiskt inte som om jag gör annat. Idag var jag iof inte dagisfröken, förskolefröken eller mellanstadiefröken utan mattant. Ännu en prick i CV:t så att säga.
Jag kom dit klockan halv åtta och var lite som en zombie då. Fick börja med att hacka grönsaker, och jag hann med två salladshuvuden, fem tomater, en gurka och sex morötter innan jag skar mig så blodet sprutade. Och det sprutade inte lite. Men klok och lugn som jag är la jag tummen under rinnande vatten och väntade en stund tills jag gick ut till Tommy, som är köksansvarig.
”Tommy, jag har skurit mig…” piper jag fram, för lite pinsamt är det (speciellt när en lärare precis innan skämtat om att jag är för liten för att hantera stora knivar, och Tommy då försvarade mig...), och när Tommy får se på mitt finger blir han helt vit i ansiktet, skriker till och går där ifrån. Lite förvånad blev jag. Efter en liten stund kom han tillbaka med plåster och blåa plasthandskar och förklarade lite generat att han inte tålde att se blod. Jag höll ju med högerhanden om vänster tumme och hela min högerhand var blodig, så det måste sätt ut som om jag hade skurit av mig halva handen. Det är rätt konstigt egentligen, borde inte en kock tåla lite blod? Hur ska han annars hantera en blodig stek liksom? Haha, kanske inte är helt samma sak ändå…
En liten stund innan nio går jag in till Tommy för att få nya arbetsuppgifter och det får jag. Så nämner Tommy att det ska vara brandlarm. Jag drabbas av lite panik, jag hatar nämligen brandlarm efter en dålig erfarenhet av det som tioåring. Men jag måste ju vara lugn, jag är ju ”vuxen” och det förklarar Tommy noga för mig. 8.49 börjar det tjuta som faaen och jag går sakta och vuxet ut igenom nödutgången och hör barn skrika och springa men jag är luuugn och trygg… Jag kommer ner till flaggstången och allt är frid och fröjd. Bara en sjuåring gråter, så allt gick bra. Så går jag in igen i spetsen för 6-7åringarna som jag varit fröken hos tidigare. Och brandlarmet tjuter fortfarande. Då drabbas jag av panik och springer igenom barnen ut mot dörren. Barnen förstår ingenting, men springer efter mig och skriker att ”Det brinner.” Jag nästan kastar mig om halsen på min mamma av rädsla och säger att brandlarmet går. Och just som jag sagt det så slutar det… Mamma tar med sig sina barn in i sina rum igen, och jag står kvar och väntar lite. Då kommer det en liten sexåring fram till mig och tar mig i handen.
”Du behöver inte vara rädd”, försäkrar han mig. ”Du kan gå med mig in…”
Yes, så lugn och trygg och vuxen var jag att en sexåring fick rädda mig från brandlarmet… Yeah…
